Och guld igen!

Våren är som känt sportårets höjdpunkt. Och vårtecknen var många då GGs innebandylag, årsklass 2017, samlades utanför Nya Paviljongen klockan 9.30 på måndag morgon. Solen gassade från en klarblå himmel, fågelkvitter muntrade upp den vanligtvis så deprimerande måndagsmorgonen och lagkapten Langenskiölds begynnande, dock synliga slutspelsskägg lyste i vårsolen. Efter ett par argsinta samtal till försenade spelare satt varje man tryggt i någon bil och det var dags att styra kosan mot den mytomspunna Kvarnbäckens Arena Center. I kaptenens bil spekulerades det vilt om de kommande drabbningarna medan adrenalinhöjande musik dundrade ur högtalarna. Konceptet i “Fazer Fair Play Cup” var enligt traditionell playoff-princip; dagen skulle inledas med semifinal mot den lokala rivalen Mattlidens Gymnasium, vinst skulle betyda en plats i finrummet medan förlust skulle innebära en nedslående bronsmatch. Kaptenen litade på sin intuition och predikade andaktigt om att matchen mot Mattliden var den moraliska finalen, utan att egentligen ha något som helst belägg för sitt påstående.

Efter en skräckinjagande inledning av blåtröjorna fick Grankullapojkarna igång maskineriet och matchen blev det som man kallar i sportsammanhang för en “rutinvinst”. Vinsten präglades av ett spel som var väldigt typiskt oss; skrattretande säkert målvaktsspel av Riku Tuomi, ett uppoffrande och orubbligt försvar samt ett fantasifullt och närmast romantisk offensiv. Anmärkningsvärda mål i denna match var Alex Kolsters förnedrande chipp i vänstra krysset, Christoffer Juvonens stenhårda “svensson”-skott i det nedre hörnet samt Calle Aaltonens iskalla straff, trots uppenbara provokationer från grannens bytesbås. Grankullagossarna njöt av en 6-0 ledning halvägs in i tredje perioden, tyvärr lyckades Mattbypojkarna reducera till 6-2 och förstörde en nolla som Riku mer än väl skulle har förtjänat. Trots finalplatsen var vår guldskrikande mage långt ifrån mätt, Brändö hade krossat Kimito i den andra semifinalen och vi visste att det återstod en lång väg kvar på vår resa mot stjärnorna. Före semifinalen belyste vår General Manager (sv. den övergripande förvaltaren) Kennet Westerholm oss om det potentiella guldets betydelse i en historisk kontext. GGs var inne i en 12 år lång guldtorka som hade inletts efter dynastin som tog plats i början av 2000-talet. Vetskapen om att detta lag hade chansen att bli historiskt fungerade som vår starkaste motivation då vi gick in i elden i finalmatchen mot Brändö Gymnasium.

Även Brändö inledde ruskigt starkt och vi var tvungna att försvara för glatta livet i de inledande minuterna. Sedan bestämde sig Tuomi för att spika fast målet fullständigt, den tredje och andra kedjan blockade skott efter skott och gav utrymme och frihet till förstafemman för att förverkliga sig i anfallet. Förstafemman, som bestod av Langenskiöld, Kolster, Puotinen, Bodö och Aaltonen kastade bort taktiktavlan och dammade av det gatuspel som fick oss alla att förälska oss i sporten från första början som små pojkar. Dvs. ett lustfyllt, kreativt och vågat anfallsspel, det som på engelska går under namnet “old time hockey”. Nu skulle det inte endast vara effektivt, det skulle även vara vackert vilket tog sig främst uttryck i Bodös fullständigt gudabenådade assist till kaptenen som lätt kunde styra in bollen i tomt mål. Detta smittade av sig på hela laget vilket var en genuin fröjd för ögat. Borta var pressen och nervositeten, det fanns bara vi, bollen och två mål. Och vi njöt av varje sekund. Bollen rullade smidigt från en leende spelare till en annan och målchanserna regnade in. Mitt i allt fann vi oss själva än en gång i en 6-0 ledning. Denna återkomst till det ädla spelet var speciellt känslosamt för abiturienterna, vars innebandyframtid är osäker med tanke på fortsatta studier och som ännu en gång kunde njuta av spelets bästa sidor med bekanta lagkamrater.

När slutsummern ljöd var euforin stor. Detta lag hade skapats enligt tränarlegenden Herb Brooks modell; i höstens uttagningar sökte vi inte efter de bästa spelarna, vi sökte efter de rätta. Många av pojkarna var endast avlägsna bekanta då vi första gången träffades en fredag eftermiddag i oktober. Dessa pojkar kramade och tackade nu varandra hjärtligt. Det var idrottens kram, en kram som symboliserade en prestation som var större än någon enskild spelare. En prestation, som präglades av äkta laganda och uppoffrande vänskap. Detta visade inte minst David Torsell som spelade hela dagen trots intensiva smärtor i benet. Efter medaljceremonin drog vi ut på en gemensam lunch, alla med den skinande guldmedaljen runt halsen. När vi sedan tog farväl var det med stor lycka men även med en gnutta vemod. Detta lag hann endast spela fem matcher tillsammans och det kändes ledsamt att denna speciella grupps gemensamma tid på planen nu var över. Dock är det tröstande att som lagkapten veta att detta lags framtid är i trygga händer. En stor del av årets nyckelspelare kommer att vara med i laget som nästa år skall försvara detta historiska guld. Hoppas de gör det på vårt sätt; med en inbiten sammanhållning, broderlig vänskap samt fröjdefull innebandy.

Text: Jakob Langenskiöld

I mästarlaget 2017 spelade:
Calle Aaltonen
Alex Bodö
Jakob Langenskiöld
Alex Kolster
Peik Puotinen
Lukas Kankkunen
Lucas Andersin
Felix Itkonen
Albin Hämäläinen
David Torsell
Daniel Engberg
Robin Levänen
Christoffer Juvonen
Andreas Engström
Petter Andersson
Wilhelm Hammarberg
Riku Tuomi
Casimir Björksten
ggs 2d vit