En resa till Bosnien & Hercegovina och in i dess historia

Lite efter klockan 6 på morgonen steg flygplanet till München upp från Helsingfors-Vandas landningsbana. Det var i München vi sedan skulle byta till ett plan som skulle föra oss till vår egentliga destination: Sarajevo. I flygplanet var vi en grupp elever som var på en historisk exkursion till landet Bosnien och Hercegovina på Balkan. Med var också Jacob och Nina.

Vi hade redan kunskap om landets historia och en aning om vad som väntade oss då vi hade gjort uppgifter om de jugoslaviska kriget som krävt att vi läst in oss på information, lyssnat på podcasts och kollat dokument. Dessutom hade vi träffats vid några informationstillfällen innan resan.

Strax efter att vi anlänt började vi med bussresan in i historien och det jugoslaviska kriget. Till ställen vi besökte hörde bl.a. Tunnel of Hope, Sarajevo, Mostar och Srebrenica. Under dessa besök och resor fick vi lyssna på olika guider som själv levt igenom kriget. Man kunde se flera sår av krigen både i byggnader och landskapet men också höra i deras berättelser. Såren finns även kvar idag som en delning mellan vissa folkgrupper som tagit del i kriget.

Det ger faktiskt ett nytt perspektiv då man får höra förstahandsberättelser om saker så tunga som krig, massmord och etnisk rensning. Dessa detaljerade berättelser tillsammans med besök till gamla fabriker där människor sökt trygghet men också dödats, tomma byggnader, förstörda eller med skotthål, gator med “Sarajevos rosor” och gravgårdar med krigets offer fick en att bli tyst. Det är en helt annan upplevelse än att läsa om saken eller titta på dokument på internet. Det är nästan overkligt. Man funderar på vad som kan leda till att människor gör sådant mot varandra och hurdant det är. Känslan kan egentligen inte beskrivas med ord.


Bilden ovan är från Srebrenica och siffran är det antal personer som hittills blivit begravda efter folkmordet där 1995.

Till resan hörde också många glada stunder. Guiderna och människorna i landet var glada, optimistiska och stolta över landet de levde i. Man sjöng, lyssnade på musik och dansade under bussresorna och underhöll varandra så det inte fanns en tråkig stund om man inte sov. Guiderna var humoristiska och skämtade ibland. På kvällarna hade man fritid att vandra omkring i Sarajevo så man kunde besöka restauranger och annat om man så ville.

Resan var som en berg- och dalbana av känslor. Från skratt till stunder då man var mycket ledsen eller arg på att det kan hända sånt. En resa man inte kommer att glömma på ett tag, och en resa varifrån man fick ta med mycket tillbaka hem.

Text: Niko Nordström
Bilder: Elin Qvist
ggs 2d vit