Vi kommer aldrig att förstå - en skildring av Auschwitz


1 September 1939. Tyskland anfaller Polen och landet faller snabbt i tyskarnas händer. 11 maj 2018. En grupp på 18 studeranden och två lärare besöker lägren Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau.  1 September 1939. Tyskland anfaller Polen och landet faller snabbt i tyskarnas händer. Våren därpå, 1940, grundas koncentrations- och senare förintelselägret Auschwitz. Den första fånglasten med 728 främst politiska fångar från Polen anlände samma vår. De kom att bli de första av 1,3 miljoner människor. 

11 maj 2018. En grupp på 18 studeranden och två lärare besöker lägren Auschwitz I och Auschwitz-Birkenau. Dagen är solig och varm. De flesta har klätt sig i sommarkläder trots att det finns en risk för regn. En guide ska berätta för oss om lägret och ta oss på en rundvandring.

Känslan är overklig när gruppen på 18 står där utanför skylten “Arbeit macht frei”. Skylten man sett otaliga bilder på men nu får se i verkligheten. Tankarna som snurrar genom huvudet är vilda, hur hemskt kommer det att vara? Hur kommer jag reagera? Tänk så många som stått här var jag står nu, men under helt andra förutsättningar. Samtidigt som tankarna snurrar hör man turister diskutera, och kamerorna i ett. Att fånga allt du ser på bild för att sedan kunna visa när du kommer hem. Visa för att flera ska förstå.

Vi går i baracker som gjorts om till utställningar. Vi ser flera ton hår som klippts av offren. Vi ser barnkläder från mördade barn. Vi ser konfiskerade, bortglömda kökskärl. Vi ser offrens aska. Och vi vet inte ens namnen på dessa personer. Jag går i chock. Min mage gör ont och jag känner mig spyfärdig. Jag vill inte se mer. Men jag måste. Det är när vi som mest vill vända bort blicken som vi måste se. Det är när vi inte vill höra längre, som vi måste lyssna. Förintelsen var en av de otäckaste hemskheterna som skett i modern historia, och vi måste lära oss mer om den, så att alla kan lära sig av historien.


                              

I barack sju finns det hundratals bilder på fångarna. Alla fångar ser rakt in i kameran, och under deras bild står deras namn, hemort samt födelse- och dödsdatum. Trots att många redan blivit rakade och iklädda fångkläder, är ingen den andra sig lik. Vissa har näsan högt och stirrar utmanande, nästan trotsigt in i kameran. Vissa försöker behålla känslan av ett riktigt liv, och poserar vackert. Vissa ser hoppfulla ut, medan andra verkar förskräckta. I raden av fotografier söker jag desperat efter en endaste person som överlevt, men det har ingen gjort. Jag försöker se varje person i ögonen. Läsa varje persons basfakta. Förstå deras livsöden.

Men det går inte. Det är omöjligt att ens ägna fem sekunder åt varje persons porträtt, för gruppen är redan påväg vidare. Då var det endast en obetydlig procent av alla Auschwitz offren representerade i korridoren. Deras kamp för livet är något vi aldrig kommer förstå. Vi tänker inte ens på det. Alla dessa personer, och ingen som minns dem längre.

     

Av de 1,3 miljoner människor som anlände till Auschwitz dog 1,1 miljoner. Det är så många människor att det inte går att begripa. Det är som om ⅕ av finländarna skulle dö. Som om var femte människa i din familj, eller din vängrupp, skulle dö. Som om varje nyfött barn i Finland skulle dö, i 22 år. Det gick lika lite att förstå att det här har faktiskt hänt, då man gick runt där och hör guiden berätta. Det är ingen saga eller serie. På det här stället arbetade 1,3 miljoner människor som slavarbetskraft, trots att slaveriet varit förbjudet i sedan 1800-talet. På det här stället svalt, gasades och sköts 1 100 000 miljoner människor ihjäl. Här går jag idag, 80 år senare, och ser bevisen som finns på att det skett och ändå känns det overkligt. Frågan som gnager i alla oss förblir obesvarad; HUR? Hur kan detta vara möjligt.

Rundturen i Auschwitz varade i ungefär 2h. Guiden pratade på om vad som fanns i de otaliga vitrinerna medan vi stod bredvid och följde med nästan mållösa. Mängden bortkastade resväskor, högarna med skor, en hel container full med köksredskap - allt från karaffer till kaffekoppar. Allt detta hade människorna som anlände till Auschwitz med sig och ingenting kom tillbaka hem. För de kom inte hem. Tillslut gick vi ut ur portarna. Våra två timmar i Auschwitz I var tunga, men ingenting mot de månader och år som fångarna spenderade där. Vi fortsatte i Auschwitz-Birkenau, var vi såg toaletter, som knappast kan kallas toaletter, och vi såg sängplatser, som knappast kan kallas sängplatser. Vi stod ca 50 personer i en av träbarackerna, och det kändes trångt innan guiden berättade att minst 540 personer inkvarterades i dessa dragiga lador.

Till slut sade guiden adjö, men ingen av oss kände sig redo för att gå tillbaka till vår buss. Det kändes arrogant att bara åka därifrån och fortsätta med våra liv. Vi bestämde oss därför för att gå till Auschwitz-Birkenaus tågplattform, och kolla på omgivningen, för att försöka förstå vad som skett. På samma ställe där vi stod den 11 maj 2018, har hundatusentals personer stått, men, till skillnad från dem stod vi där av fri vilja. Efter dryga två timmar av hemskheter, var hemskheterna bedövande, och hur hemsk det än kändes, började man zona ut och tänka på annat. Det gick helt enkelt inte att bearbeta det man var med om längre. Vi bestämde oss för att gå tillbaka genom regnet, och bege oss till hotellet. Vi kommer aldrig förstå vad som hände i Auschwitz, men vi kan alla göra vårt bästa för att hedra offren genom att föra vidare deras historier.

                   

Text: Rafaela von Frenckell, Josephine Hellbom
Bild: Andreas Nykvist, Josephine Hellbom, Rafaela von Frenckell

 
Förutom Auschwitz-Birkenau besökte gruppen Krakow. Så här skriver Ellen Eskelin, Alexandra Hamberg, Ida Toivonen och Oona Koskenvesa om sina intryck av staden:

Det som vi säkert visste om Polen då i åkte dit var att maten kommer att vara billig, vilket även visade sig  stämma. Ett bra exempel är vårt morgonmål på lördagen då vi åt en baconomelett, färskpressad apelsinsaft och en cappuccino för under 10€. Det nya vi lärde oss under resan var att flesta restauranger, speciellt de som finns i centrum av turistområdet, accepterar endast en gemensam betalning av hela sällskapet. Därpå lägger de till en 10% “tip”. Det här systemet kan orsaka lite gräl mellan åtta studeranden som försöker dela räkningen rättvist, samt förstå hur polska valutan fungerar. Gamla stan är definitivt hjärtat av Krakow både då det kommer till kultur och mat. Med stortorget som hjärta var området späckat med restauranger som bjöd på så väl polsk som asiatisk och italiensk mat. Eftersom vi hade tur med vädret kunde vi sitta på uteserveringarna och uppleva den mysiga stämningen i  staden. Något som vi flickor under resan reagerade på var att “cafékulturen” som är stark i Finland var väldigt osynlig och människorna träffades för en öl istället för en kaffe.

Maten i Polen var god och vi var nöjda med så gott som alla ställen vi besökte.Till lunch på fredagen besökte vi en traditionell polsk restaurang i gamla stan.  Den polska lunchen är relativt tung och bestod av väldigt milda smaker. En typisk polsk måltid består av varm soppa till förrätt, kött i någon form med tillbehör som t.ex. potatis samt något lätt till efterrät. Maten där delade på åsikter, men som tur erbjöd Krakow även mat för de som inte njöt av att experimentera med nya smaker och alla fick njuta av goda måltider. Krakow är en stad som passar för alla. Matkulturen är mycket bred och utbudet är brett. Något som även är värt att nämna är att maten var för det mesta väldigt vänlig mot plånboken. Jämfört med Helsingfors var restaurangerna och caférna betydligt billigare och den ljuva känslan av att betala tio euro för sin utsökta middag är något vi kommer sakna här i Finland.

Vår sista dag i Polen gick vi på en rundvandring i Krakow. Vi började på stortorget som är från 1200-talet, vid en medeltida katolsk kyrka. Krakow var fram till 1500-talet Polens huvudstad som numera är Warszawa. På ett annat torg dansades det en polsk folkdans, eftersom 13.5 var någon helgdag i Krakow. Flera av de som dansade hade en traditionell folkdräkt på sig, och dessutom kunde turister ta bilder tillsammans med några av dem. Nära torget fanns Polens första universitet. Vi gick upp till kungliga slottet i Wawel och på vägen mötte vi en parad med bl.a. massa nunnor, munkar och personer med traditionella kläder som bar blommor och tavlor på Gud, Jesus och Maria. I det slottet bodde kungafamiljerna då de ännu bodde i Krakow, och fram till 1700-talet, då kungafamiljen redan flyttat till Warszawa kröntes kungarna ändå i Krakows domkyrka. Sedan gick vi de judiska kvarteren. I Krakow finns fyra synagogor, en som fortfarande fungerar som synagoga och tre som numera är museum. Före andra världskriget var 20% av Krakows befolkning judar, men nuförtiden bor det under 200 judar kvar i staden. Rundvandringen var väldigt intressant, staden hade en intressant historisk bakgrund, då den bl.a. hade blivit attackerad av Mongoler och varit huvudstad under Polens storhetstid. Samtidigt var vår rundvandring i Krakow också under vår sista dag där, och då vi de tidigare dagarna gått mycket i både Auschwitz och saltgruvan var många av oss ganska trötta vid det här laget.

                


Gruppen besökte också saltgruvan i Wieliczka. Så här beskriver Emilia Lundsten och Valerie Westerlund gruvans djup: 

Den andra dagen i Polen tillbringade vi i en saltgruva. Gruvan som finns i staden Wieliczka utanför Krakow är över 700 år gammal. Den byggdes på 1200-talet och har varit i användning fram till slutet av 1990-talet och är därigenom en av världens äldsta saltgruvor. Gruvan är 327 meter djup och har nio nivåer. Gruvan är en av UNESCOs världsarv och är därigenom ett mycket vanligt mål för turister. Redan på 1500-talet var turismen viktig för gruvan, men då var det huvudsakligen det utvunna saltet som förde in pengar. Med tiden har turismen blivit allt viktigare i takt med att själva gruvarbetet avtagit. Utöver turismen och saltet används gruvan av tyskarna under andra världskriget för tillverkning och förvaring av vapen och annat krigsmateriel.

Enligt legenden reste prinsessan Klinga förbi Wieliczka påväg till sitt eget bröllop. I Wieliczka stannade hon dock och slängde där bort sin förlovningsring eftersom hon inte ville gifta sig. Hon lovade att man i dalen hon kastat ringen skulle hitta salt. När man sedan började gräva gruvor i området för att hitta det utlovade saltet hittade man hennes ring samtidigt som det första saltet. En mer trovärdig förklaring till hur gruvan uppstod är att befolkningen i området till en början framställa salt ur ytvattnet då salt var en mycket viktig handelsvara. Med tiden blev ytvattnet mindre saltigt och då grävde man istället brunnar för att få salt. Med tiden minskade saltmängden också i tunnlarna och då utvidgades de till att till slut bli stora som gruvor.

Ungefär 800 000 personer besöker gruvan per år så vi var alltså bara några i mängden av alla turister i gruvan. På vår guidade tur fick vi besöka de tre översta nivåerna i gruvan och gick därigenom ca 130 meter, eller ca 400 trappsteg, ned under jorden. Väl nere i gruvan fick vi se flera grottor och olika exempel på hur gruvan fungerat. Vi fick till exempel själva knuffa ett hjul som gjorde att saker från en nivå lägre ned i gruvan lyftes upp till nivån vi var på. Vi fick också se animationer på hur gruvarbetarna förr brände ut farliga gaser så att grottorna inte skulle sprängas då arbetarna jobbade i dem. Vi fick också höra att hästar spelat en mycket stor roll i gruvarbetet och att den sista hästen lämna gruvan först 2002.

Det som gav mest intryck var de jättelika gruvornas storlek som sträckte sig djupare och djupare ner i gruvan och trots det, såg vi endast 1% av gruvan. Vi fick också höra, under den guidade turen, att nästan hela gruvan har huggits för hand. De jättegrottorna vi vandrade igenom förvandlades till en förundran av gapande munnar och mycket medsorg. Det var först i den situationen många av oss verkligen förstod varför gruvarbetet är jämförbart med slavarbetet, med tanke på det fysiska jobbet som har utförts. Inte för att nämna den risk gruvarbetarnas utsattes för då de i vilken sekund som helst kunde få ett rös av saltsten över sig.

Förr i tiden var saltet väldigt dyrbart eftersom saltet höll maten färskare längre, och för att man använde salt för att framställa krut.  Därför har saltet alltid varit en viktig del av människans liv i urminnes tider. Saltet hade länge fungerat som en ekonomisk bas för staten, därför kallas salt även ibland för det vita guldet.

Överlag var besöket mycket givande, men samtidigt också roligt då man till exempel gick ner för trapporna och kikade ner till gruvans botten, och ett svart tomt gap öppnade sig där långt långt nere. Vi alla kom mycket imponerade ut från gruvan med en hiss som bara på några sekunder lyfte upp oss till den värme som vädret hade att bjuda på.

                 

ggs 2d vit