Skriven den 31 januari 2016.
Model European Parliament Europe, mer känt som MEP Europe, är ett program avsett för att förena ungdomar och lära dem om EU:s politik och arbete. Det arrangeras två gånger om året och jag var en av de fem finnar som hade äran att åka till MEP då det ordnades i Berlin den 8-15 november 2015. Jag och mina finska vänner utgjorde alltså Finlands delegation, en grupp som representerade vårt land. Varje medlemsland och några kandidatländer skickade en egen delegation och varje individ i delegationen tillhörde en egen kommitté.
Det fanns tolv kommittéer – grupper av delegater från olika länder – som skulle behandla ett visst aktuellt problem i EU och komma upp med en lösning på problemet. Denna lösning har det fina namnet “resolution”, och i slutet av veckan presenterade kommittéerna sina resolutioner framför alla 200 deltagare i vad som kallas General Assembly. Ifall resolutionen röstades igenom skickades den till europaparlamentet i Bryssel. Vad skulle min kommitté behandla, undrar ni? Flyktingkrisen.
Min kommittépresident Laura skickade material till mig som jag skulle läsa igenom för att vara förberedd på att behandla ämnet noggrant innan jag landade i Berlin. Visst gjorde jag det, men flyktingpolitiken i EU var som ett hav i storm – den ändrade riktning hela tiden. Det gick inte att förbereda sig till 100 % och vi fick ta det som det kom, till exempel skedde attackerna i Paris en dag innan vi skulle presentera vår resolution, vilket resulterade i att majoriteten av deltagarna röstade emot den.
Jag och min kommitté var ändå stolta över vår resolution. Vi hade jobbat på den i fem dagar i olika ämbetsbyggnader runtom i Berlin, och vi hade diskuterat den med vår delegation och andra deltagare ombord på en båt som körde oss runt Berlin på floden Spree. Jag minns en dag då vi satt och jobbade på vår resolution i över sex timmar. Det var jobbigt, men värt det; jag och min kommitté lärde känna varandra ordentligt och min vän Ognjen från Serbien lärde mig till och med lite serbiska (han sade konstant att han älskade oss alla – Волим те). Förutom det träffade jag en spanjor som bodde nära området jag bott i Madrid, en tjej från Slovakien som kunde flytande svenska, glada danskar och svenskar, som jag och den finska delegationen spenderade mest tid med.
På fritiden fick vi gå runt i Berlin på egen hand. Det är en stad som är otroligt lätt att röra sig i och det är svårt att tappa bort sig – förutom då det är protester, vilket förekom under den veckan vi var där. Berlin är ändå en fantastisk stad. Vart man än vänder sig kan man se tydliga spår av Europas historia – i ena stunden står du vid Berlinmurens gräns vid Brandenburger Tor och deltar i en flashmob och innan du vet ordet av står du vid parkeringsplatsen där Hitlers bunker en gång stod. Vi besökte även viktiga platser så som olika monument från första världskriget och riksdagsbyggnaden, vilket var väldigt intressant. Jag, som är intresserad av historia, är glad att MEP råkade vara i Berlin just den veckan då Tyskland firade slutet på första världskriget och murens fall.
Jag kan också passa på att nämna att det finns regler då man åker till MEP, till exempel klädkoden. Du ska se ut som en politiker. Och inte vilken finsk småstadspolitiker som helst – tänk dig Angela Merkel. Visst, kläderna är minst sagt obekväma och du svettas som en gris, men du känner dig så mäktig när du sitter där i ett rum och diskuterar Europas politik i finkläder på avancerad engelska. Och man lär sig massor. Inte bara om politik, utan också om människor. Man lär sig känna nya människor, man bekantar sig med olika kulturer och man får bra vänner. För även om MEP bara varade i någon vecka har jag en lista på vänner som jag har regelbunden kontakt med. Ett par av oss har även setts efter MEP. För MEP, precis som det är avsett för, förenar Europas ungdom. Jag rekommenderar det starkt.
Text: Belén Weckström
